Louise O'Neill – Mina selfies
Artikel av Louise O'Neill. Louise är en prisbelönt irländsk författare, vars böcker inkluderar: 'Only Yours' och 'Frågar om det'. Louises senaste bok 'Aking For It' tittar på våldtäktskulturen i smarttelefonens tidevarv.
Louise O'Neill – Mina selfies
Det var augusti och jag hade lämnat kontoret för att vada genom den tätande luften och klibbiga turister som täppte till Times Square för att ta Q-tåget tillbaka till Brooklyn. Lutad mot tegelväggen på tunnelbaneperrongen började jag springa igenom dagens händelser i mitt huvud. (Skickade jag tillbaka dessa prover till Gucci? Gjorde jag ännu ett dumt misstag? Vad är jag håller på med med mitt liv?) Och så såg jag henne. En flicka i sena tonåren som sitter för sig själv med glänsande svart hår som faller runt ett tunt ansikte i porslin. Hon höll sin iPhone framför sig, försökte tafatt ta ett foto av sig själv, kollade kameran, suckade tungt och försökte sedan ta ett nytt foto. Jag tittade runt mig och ville fånga någons blick så att jag kunde bekräfta att den här tjejen faktiskt tog ett foto av sig själv med sin telefon på tunnelbaneperrongen. Vad hände?
Ja, jag ser det hela tiden när jag besöker min familj i Sydkorea, sa en kollega till mig på ELLE nästa dag. Vänta du bara. Det kommer att bli enormt.
Hon hade rätt. 2013 utsåg Oxford Dictionaries 'selfie' till årets ord, och med påven, Barack Obama och David Cameron bland de som tog lömska bilder på sig själva, verkar det som att trenden inte visar några tecken på att avta. Vi står nu inför tillkomsten av 'selfie-pinnen', eller som en kommentator på Twitter kallade den, 'the wand of Narcissus', en metallpinne med en klämma i ena änden för att hålla din iPhone så att du kan placera kameran bortom armens normala räckvidd. Jag antar att den där tjejen jag såg på tunnelbanan för många år sedan redan har femtio av dem.
Som med alla företeelser har Selfies framväxt (och framväxt) föranlett otaliga åsiktsledare och reflektioner i tidningar och tidskrifter och onlinebloggar, som vanligtvis förnekar moderna män och kvinnor för vårt till synes omättliga behov av att dokumentera varje detalj i våra liv. Som de säger på Tumblr, 'bilder eller så hände det inte.' Mycket av detta fokus har legat på unga kvinnor och vad många ser som deras allt mer problematiska beteende online.
De oupphörliga inläggen av selfies av tonårsflickor, ofta i riskabla kläder och i mycket sexualiserade poser, har blivit en fråga av stor oro för föräldrar och lärare.
På grund av mitt eget arbete med att skriva om pressen som moderna kvinnor möter, verkade det vara en naturlig passform när arrangörerna av Safer Internet Day bad mig försöka ta itu med dessa problem.
Efter att ha ägnat många år åt att kämpa mot den dåliga kroppsbilden som oundvikligen följer med en ätstörning, har jag ofta känt mig obekväm framför en kamera. Jag ville inte titta på bilder av mig själv eftersom de inte speglade hur jag såg mig själv, eller åtminstone inte hur jag ville ha att se mig själv. Jag stirrade på fotot i timmar och ilskan for genom mig. Ilska på mig själv. Ilska över hur ful jag var. Ilska över att jag hade misslyckats med det som var verkligen viktigt i livet – att vara fysiskt attraktiv. Det här kanske har gjort mig extra känslig, men jag måste erkänna att jag har känt mig illa till mods när jag sett hur populariteten för selfies växa, fler och fler hårt filtrerade ansikten dyker upp på mitt Instagramflöde, alla brister suddas ut. Jag skrev på min blogg om min rädsla för att selfies verkade vara ytterligare en manifestation av The Beauty Myth, ännu ett sätt att tvinga unga kvinnor att tro att deras värde som människa direkt korrelerar med deras förmåga att uppnå vad som alltför ofta är en ouppnåelig standard av skönhet.
Sedan fick jag en ny iPhone till jul.
En blankare modell med en förbättrad kamera, det verkade vara ett för smart föremål att äga om jag inte skulle få ut det mesta av det. Vad skulle det vara för skada av att bara prova det? En timme (och ungefär 363 raderade bilder senare) filtrerar jag en selfie tills jag liknar en Victoria's Secret-modell som är mycket mindre attraktivt äldre syskon. Det här är vad drömmar är gjorda av, människor. Och jag inser äntligen varför människor gillar selfies – det finns ett element av kontroll, ett sätt på vilket du kan manipulera det sätt på vilket du presenterar dig själv för världen omkring dig. Vi bombarderas ständigt med bilder av kvinnor sedda genom den manliga blicken. Finns det inte något stärkande med att kunna presentera våra egna ansikten och kroppar på det sätt som vi vill att de ska ses, snarare än hur vi får höra att de 'borde' vara?
Som kvinnor har vi från mycket ung ålder lärt oss att vara trevliga, att spela fredsstiftaren, att ödmjuka oss själva. Gång på gång hör jag kvinnor börja en mening med I'm sorry but…. eller jag ville bara fråga... och det här kan verka som en dum fråga men...; deras axlar böjda framåt som för att framstå som mindre hotfulla för den som de riktar frågan till. Vad ber vi om ursäkt för? För vår modighet att våga ställa en fråga? Att ha fräckheten att ta upp någon annans värdefulla tid? Det är som om vi måste fälla oss för att våga ta plats i en värld som sätter ett så stort värde på heterosexuella, vita mäns behov och önskningar att alla som inte faller i dessa kategorier tystas, lika säkert som om de fick sina tungor utskurna. Och när unga kvinnor får känna sig 'mindre än', som att deras röster är mindre värda att höras än deras manliga jämnåriga, är det på något sätt upplyftande att se en generation flickor slå tillbaka. De lägger upp sina bilder på Instagram, de visar sina ansikten för kameran och säger modigt: Det här är jag. Jag tror att jag är vacker idag. Om tonåren är en tid då vi naturligt börjar separera från våra föräldrar och ta reda på vilka vi är, kanske selfies kan utgöra en viktig del av den processen och fungera som en spegel med vilken en tonårsflicka kan börja konstruera sin vuxna identitet, ett verktyg som hjälper henne att förhandla fram sin självkänsla i ett digitalt landskap
Så enkelt är det förstås inte, eller hur?
Så fort vi lägger upp den bilden, oavsett hur bra vi känner oss själva, börjar ett oundvikligt väntande spel.
Hur många likes kommer jag att få? Kommer någon att kommentera bilden? Säg att jag är snygg, World. Säg att jag spelar roll. Säg att jag finns. Denna önskan om validering från de omkring oss är ett mycket primärt mänskligt behov. Vi vill alla bara bli accepterade.
Föräldrar, lärare och andra auktoritetspersoner vrider sina händer över hur mycket sexualiserade selfies som flickor lägger upp, och även om man skulle kunna hävda att denna hysteri kring unga kvinnors spirande sexualitet sällan riktar sig mot deras manliga kamrater, kan jag förstå deras oro. Men att skämma ut tonårsflickor för att de försöker uttrycka sin sexualitet eller försöka övervaka deras användning av sociala medier och internet kommer inte att 'fixa' någonting. Vi måste ta en titt på den kultur som vi, de vuxna, har skapat som lär flickor att de måste se ut och agera på ett sexigt sätt, men att det på något sätt är farligt att identifiera sig som en sexuell varelse.
De mest synliga kvinnorna i allmänhetens ögon är skådespelerskor och popstjärnor och reality-tv-stjärnor, som alla gnäller mot oss i provocerande kläder från tidskrifternas omslag. Ingen menar att kvinnor ska skämmas för sin kropp och behöva täcka upp, men när man spelar lite rollomvändning och försöker föreställa sig Jay-Z stylad i sina underkläder för Time Magazines omslag som Beyonce var, blir avvikelserna tydliga . Så medan flickor får meddelandet att för att bli framgångsrika, för att uppnå pengar och berömmelse och offentlig tillbedjan måste du se sexig ut, regleras de samtidigt av stränga moralnormer som pojkar inte är. Således förtalas The Slane Girl och Magaluf Girl och hånas offentligt, medan männen som var inblandade frias med en enkel pojke kommer att vara pojkar.
Det är tusen små klipp som en tjej får från det ögonblick hon föds tills hon börjar posta oupphörliga selfies av sig själv i sin bikini och väntar på att någon ska berätta för henne att hon är vacker.
Hennes far lämnar en kopia av Solen öppen för en topless modell på sidan 3... Hennes mamma fikar med en vän och drar 'ofarliga' skämt om vikten som en kvinnlig kändis har gått upp. Hennes mormor vägrar ett kex för att hon 'försöker vara bra.' Hennes äldre syster lämnar en otäck kommentar om Daglig post online om ett föga smickrande outfitval, hennes barnvakt tittar på repriser av Amerikas nästa toppmodell , hennes bror lyssnar på rapmusik med djupt kvinnofientliga texter, hennes kusin spelar Grand Theft Auto i timmar i sträck och pratar om någon 'dum hora' som han har dödat på vägen. En vän köper ett Playboy pennfodral till henne för hennes tioårsdag. Hon ser push-up behåar som säljs på barnavdelningen i hennes lokala varuhus. Alla små, till synes oviktiga händelser – och ändå bidrar alla till en kultur där den tjejen kommer att känna sig ständigt sexualiserad, hennes inneboende värde som person reducerat till hennes fysiska utseende.
Föräldrar är oroade över den negativa inverkan sociala medier har på deras dotters självkänsla. De uttrycker sin rädsla för att Internet utsätter deras barn för risker och utsätter dem för påtryckningar som de inte kan motstå.
Ändå är det inte Instagram som lär unga tjejer att lägga upp tjugo sexiga bilder på sig själva på lika många minuter. Skadan har skett länge innan de är gamla nog att ens veta vad sociala nätverk är.
Kanske är det vi vem borde använda Safer Internet Day för att utvärdera vårt eget beteende och fråga oss själva – hjälper du till att förändra denna kultur? Eller sitter du passivt tillbaka och låter din dotter, din mamma, din syster, din flickvän eller din fru reduceras till något annat än ett sexuellt objekt?
